Att lindra sina problem med poesi är en beprövad om än inte alltid så effektiv metod. Karin Boye gjorde det, Dan Andersson gjorde det och Franz Kafka gjorde det. Deras diktning kan tolkas på flera sätt. Som ett rop på hjälp eller som ett rop på vikten av bestående samhällsförändringar.
Även om poesi och de sköna konsterna inte kan råda över politiska beslut eller i sig har så mycket att göra med dem finns det paralleller att dra även till vårt nutida samhälle.
I efterhand är det lätt att ifrågasätta varför det inte fanns någon uppslutning kring Karin Boye medan hon levde. På samma sätt kan man fråga sig var empatin och medkänslan finns i vår tid med dess nedskärningar. Den här artikeln kan belysa detta:
http://www.aftonbladet.se/ledare/article14748149.ab
Det saknas medmänsklighet i samhället. Det saknas medmänsklighet i vården. Debatten handlar för det mesta om pengar. Skolan handlar allt mer om pengar. Det finns en fokus på IQ-tester snarare än EQ-tester. Samhällsdebatten är inflammerad av en ständig koncentration kring lönsamhet - som om medmänsklighet inte skulle vara vara lönsamt i det långa loppet.
Något har gått snett om självmordshoten ökar med över 3000 procent. För mig låter det här som långt värre än Nattskärran med Karin Boye. Det låter snarare som en dikt från Baudelaire.
